Empati för det levande

Det är ingen stor grej, att rädda liv. Människor (och djur!) gör det varje dag.

Klockan är 6 på morgonen, det är fredag och jag är ute på morgonpromenad med min hund. Med nyvaken blick ser jag någonting mitt på bilvägen. En igelkott. Orörlig. Jag går fram till den, ser ut att vara död. Under tiden stoppar jag upp två bilar, vilket jag struntar i. Plötsligt börjar igelkotten leva – vad gör jag?! 

Jag kan inte lämna den där, inte ens för att hämta en handduk. Jag plockar upp den (tack och lov hade jag långärmat!) och bär hem den. Jag lägger den i en kartong, invirad i en handduk. Jag väcker min syster, som hjälper mig att söka upp telefonnummer som jag kan ringa. Hittar två mobilnummer till någon form av ”igelkottsjour”, men ingen svarar. Ringer polisen. De kan inget göra. ”Det finns nog ingen som kan laga den”. Enda konkreta rådet jag får är att försöka få tag på en jägare (utan minsta empati i rösten).

Jag hinner inte så mycket mer just då. Måste åka till jobbet. Gråter i bilen på vägen dit. Gråter över igelkottens öde, över min egen hjälplöshet och över att inte en jävel verkar bry sig. Det är ju bara en igelkott….

Men om det är någonting jag lärt mig de senaste åren, så är det att ALLT liv är viktigt. Nu behöver man inte dra det till sin spets. Men det är okej att bry sig, det är okej att vara ledsen, över något så litet som en igelkott.

Jag tänker på alla snutt-program på tv. Där minsann vilda djur får veterinärvård och man sänder ut folk att jaga rätt på en katt.. Verkligheten är dock helt annorlunda. För verkligheten styrs av pengar. Finns det ingen matte eller husse som kan betala så finns det tyvärr ingenting som någon kan göra. Såvida det inte finns ideella organisationer. Jag blev faktiskt uppringd av ”igelkottsjouren”, tyvärr befann de sig två mil söder om Umeå. Jag fick däremot både tips och telefonnummer till djurskyddet. Ringde upp dem men det fanns ingenting som de kunde göra heller.

 

Jag är inte pro-life på det sättet att jag tycker att allt som lever är bra.  Jag tycker det är bra mycket viktigare att ett liv levs utan lidande. Och jag visste nog redan från början att igelkotten inte skulle överleva. När jag bar med den hem drevs jag av en enda tanke ”jag kan inte lämna den ute på vägen”. Eller vid sidan av för den delen. Gjorde jag rätt? Orsakade jag den mer lidande genom att ta hem den? Jag vet inte. Det enda jag vet är att INGEN förtjänar att lämnas ensam ute på gatan för att dö. Varken djur eller människa. Och jag gjorde vad jag kunde just då. Jag kunde också ha ignorerat den i vanlig svensk inte-mitt-problem-anda, men jag valde att inte göra det.

Efter en lång dag av telefonsamtal, tårar och sms – fick min igelkott äntligen somna in. Jag är inte stolt över det jag gjorde, jag vill inte ha någon klapp på axeln eller tacksamhet. Det jag vill är att detta ska vara någonting NORMALT. Jag vet att vi kan. Vi är inte själlösa monster. Allt du behöver för att rädda liv, är tid och ett hjärta. Resten löser sig.

hedgehog-248834_1280

Jag såg hela världen i den igelkotten. Allt levande som var vackert, och allt levande som varje dag lider.

 

Kommentera