Svenskarna och deras idoler

I Sverige uttrycker medborgarna ofta gillande om dom svenska idealen såsom jämställdhet och rättvisa. Vi är mån om att framställa oss som goda människor som månar om alla människors lika rätt och lika värde. Man får ofta höra från helt vanliga medborgare om hur stolta dom är över just den saken.

Men hur står det egentligen till med vår syn på rättvisa och jämställdhet? Helt uppenbart tycker t ex en stor del av befolkning att alla mäniskor är lika mycket värda. Även flyktingar… förutom om dom kommer hit då dom plötsligt blir något mindre värda än dom som haft lyckan att vara svenskar i tre generationer.

När det gäller kvinnodominerade yrken så verkar också stora delar av befolkningen vara lite ambivalenta. Många anser nämligen att inte har råd att ge sjuksköterskor 26 000 kr i ingångslön samtidigt som dom inte har har några som helst problem med att en nyutexaminerad, lätt arrogant, manlig ekonom får 35 000 kr som ingångslön på ett finansbolag. Samhällsnyttan och arbetsinsatsen borde trots allt tala för den omvända situationen.  När det gäller företagsledare är det likadant. Vi hyllar Kamprad och IKEA trots att effekten av denna kedja antingen är att den slår ihjäl alla lokala handlare eller ökar på klimatförändringarna genom ökad konsumtion och ett evinnerligt pendlande till dessa kommersialismens tempel.

Det blir lätt att se vårt eget självbedrägeri när vi tittar på vilka människor vi hyllar som idoler. Är det inte rimligt, med våran syn på oss själva att vara jämlika och rättvisa, att våra största idoler borde vara dom som gör stor samhällsnytta, visar ödmjukhet, vänlighet och omtanke. Är inte det en bra beskrivning av en idol? Hur ser då våra idoler ut?

Rent generellt är svenska folket för monarkin. Vi verkar inte har några som helst problem med att betala miljoner till ett kungahus vars enda krav tycks vara att ha rätt dna. Vi samlas och hyllar kungahuset vid parader och viftar glatt med små svenska flaggor. Varför? Hela kungahuset är trots allt en symbol för just klassamhälle och orättvisa där en människan inte döms av sina gärningar utan sitt arv.

Vi har även idrottare som idoler. De har förvisso lagt ner ofantligt tid och energi för uppnå fysisk excellens och det kan jag faktiskt sympatisera med. Men hur är det med samhällsnyttan? Tja. Kanske man kan se det som att deras föreställningar kan fungera som en lugnande faktor på en befolkning som behöver känna samhörighet med någonting. Dock kan man ifrågasätta om det verkligen är samhällsnytta då vissa sporter verkar mer skapa våld och frustration än att tjäna som en ventil. I vissa sporter är det väldigt lätt att föra tanken till gladiatorspelen i antika Rom när man hör publikens blodtörstande primalskrik. Dock kan dessa idrottare göra stor samhällsnytta när deras karriärer är över och dom kan ägna sig åt att sparka boll och fösa puck med understimulerade ungdomar.

I ett sånt här inlägg måste jag även ta med våra musikidoler. Jag älskar musik. Musik kan slå an strängar i vårt sinne som kan få oss att skratta, gråta och dansa. Jag ser verkligen samhällsnytta i det… Men… Vilka är våra idoler inom musiken? Av dom stora kvinnliga idolerna så verkar det ofta vara krav att klä sig väldigt utmanande och presentera en inte helt värdig kvinnosyn. När det gäller männen så är det inte alls ovanligt att dom uppvisar en bild av att vara cool, tuff och lite lätt arrogant.

Sen har vi dom som bara är kändisar. Dom kan har varit med i en dokusåpa där dom klätt av sig nakna känslomässigt… och ibland även rent bokstavligt . Jag har väldigt svårt att någon nytta alls med den typer av idoler.

Så…? Är det så konstigt att samhället ser ut som det gör när vi väljer att hylla dom vi nu hyllar? Är det inte bättre att vi hyllar människor som osjälviskt gör saker för andras… eller ännu bättre… allas nytta.

Kommentera