Behöver världen verkligen mer vapen?

”Vad händer med den svenska vapenindustrin?”. Den frågan ställde Ingalill Bjartén i MiljöMagasinet nr 28/29 (13 juli). Denna skånska s-politiker har varit verksam i internationellt solidaritetsarbete i fyrtio år, arbetat i kommunstyrelse, nu ordförande för S-kvinnor Österlen. Samtidigt hjälper hon nyanlända att förstå sig på det nya landet i norr, stöttar även aktivt den lokala kvinnojouren. En av de många lokalpolitiker som föredrar humanism framför nationalism, medmänsklighet framför okänslighet.

Bjartén uppmärksammar Jemen där saudiska bombningar bidrar till en av de just nu största humanitära katastroferna. Sverige lät familjediktaturen köpa krigsmateriel för 338 miljoner kronor under enbart 2014, då en viktig del av en ivrig saudisk militarisering. Nu fyller Trumps USA på med mer, mycket mer för att gynna amerikansk vapenindustri.

Vi får aldrig veta hur mycket lidande som just de svenska eller amerikanska vapenleveranserna orsakar, ingen kan eller vill ordentligt utreda den saken. Den svenska staten, som kanske skulle kunna uppbåda nödvändiga resurser för att försöka, vill förstås inte. Olika regeringar har ju själva både uppmuntrat och godkänt exporten. De idealister som skulle vilja har inte makt och möjlighet. Statsbidragen till fredsrörelsen hålls på sparlåga. Om den lyckades skaffa sig farligt stora utredningsresurser skulle ju det kunna bli förödande för vapenhandelsentusiasterna.

Idéer om fredsminister och fredsdepartement, framförda 1982 av en bred ”Svensk folkriksdag för nedrustning”, och återuppväckta på senare år av Valter Mutt med flera, motarbetas av vice statsministern och tas inte tillvara av statsministern. Detta trots att humanistisk fredspolitik i mänsklighetens långsiktiga intresse i varje fall kan ge en chans att bidra till det paradigmskifte från vålds- till fredskultur som efterlyses av bland annat Gröna Kvinnors Ewa Larsson och Kaliforniendemokraternas Barbara Lee. Utan detta skifte från konkurrens till samarbete, fortsatt krigs- och klimatelände.

För en tid sedan guidade mig Kaj Fölster till den nya statyn ”Kvinna i Fredsarbete” på Djurgården i Stockholm. Den påminner bland annat om tidigare s-kvinnor som engagerade sig mot vapenkulturen och krigsretoriken, inte minst Alva Myrdal (1902-86) och Inga Thorsson (1918-94). 1982 presenterades ”Thorsson-rapporten” om rustningar och utveckling, ständig vapenhandel globalt underminerade framstegsmöjligheter. Inga fortsatte med en utredning om ”omställning från militär till civil produktion i Sverige” (1984). Hennes boktitlar ”Världen och människornas fred” (1982), ”I skuggan av kärnvapen” (1985) och ”Ett nytt globalt tänkande – svårt men nödvändigt” (1987) sammanfattar hennes tänkande för oss. Det var verkligen inte ”mer svensk vapenhandel oavsett konsekvenserna för barn, kvinnor och män runt om i världen”.

Utifrån en humanistisk synvinkel blir svaret på Bjarténs fråga en uppmaning till Löfven och Lövin: Leta fram Thorssons utredning, anlita den expertis på fredskultur och fredspolitik som faktiskt finns runt om i världen, tänk om, utse en fredsminister för att samordna arbetet med att ta tillvara såväl denna expertis som människors fredslängtan, ställ om från destruktivt dödande vapenproduktion till konstruktivt livgivande innovation, idéutbyte och handel!

Valentin Sevéus

En reaktion på ”Behöver världen verkligen mer vapen?”

  1. Håller med. En gång för länge sedan fanns det några på SAAB som tänkte lite nytt om vad man skulle göra när efterfrågan på miltärplan skulle minska. Resultaten var bl.a. passagerarplanet SAAB Scandia och den 2-taktsmotordrivna strömlinjeformade SAAB 92-bilen. Men sedan blev det flygande tunnan i jätteupplaga. Sverige hade ett tag plats 5 av antalet militärflygplan per land.

    Jag hoppas att många lyssnade på och tog intryck av Sommar i P1 som sändes 1 augusti, AI – forskaren Max Tegmark sade många kloka ord.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.