Ett val med rädsla som drivkraft

När jag var barn på 70- och 80-talet var hoppet och optimismen stora aktörer. Kalla kriget pågick förvisso men allt kunde bli bättre. Världen kunde bli fredligare och människan skulle utvecklas till det bättre. Inte bara tekniskt och ekonomiskt utan även spirituellt. Hitlers styre förelästes för eleverna som ett avskräckande exempel på samhällsutveckling och ingen kunde tro att vi någonsin skulle kunna få en politisk utveckling som ens liknande 30-talets Tyskland.

60-talets ”love, peace and understanding” hängde fortfarande kvar som en slöja över samhället. Musik och kultur höll fredens och kärlekens budskap levande under 70- och en bit in på 80-talet. Sen kom yuppietiden. Under yuppietiden frodades egoismen. Alla skulle berika och förverkliga sig själv. Jaget började komma före laget. Plötsligt ansåg många att vi hade för lite valfrihet.

Denna valfrihet blev sakta men säkert upphöjd till någon slags rättighet. Valfrihet är bra men få tänkte nog på att valfriheten hade ett pris. I och med att vi som medborgare har börjat se på valfriheten som en självklarhet så offrar vi också en del av det gemensamma. Passar det inte så väljer man något annat. Gillar man inte vad man får höra på skolan, hälsocentralen eller folktandvården så kan man välja att strunta i det och byta leverantör. Varför försöka lösa en jobbig konflikt när man bara kan välja någon annan?

Med en sådan mentalitet hamnar jaget alltid före laget. ”It’s my way or the highway” kort sagt. Jag tycker mig se denna mentala omställning överallt. Föreningslivet håller sakta på att dö ut, polariseringen ökar och vi privatiserar sådant som vi tidigare alltid såg som ett gemensamt ansvar.

Det kanske inte är så konstigt att så många vill sänka skatten när dom anser att statens lösningar inte erbjuder den valfrihet som gett denna känsla av att man inte behöver anpassa sig till andra utan att andra måste anpassa sig till en själv.

Nu är året 2018. Ett valår i Sverige. Jag har aldrig upplevt så stark polarisering som vi ser idag. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har stärkts rejält. Samförståndslösningar verkar sitta långt inne. Ung vänster har t ex en väldigt aggressiv hållning till Sverigedemokrater trots att dom faktiskt fått sina riksdagsplatser på demokratisk väg. Sverigedemokraternas propagandamaskin har samtidigt en ytterst aggressiv hållning mot både S, V och MP.

Dom frågor som verkar vara viktigast i dagens debatt inför valet verkar vara flyktingpolitiken, klimatfrågan och rättsväsendet. Varför tycker folket att just dessa frågor är så viktiga? Rent generellt måste vi nog anta att detta är frågor som drivs av rädsla.

Väldigt många är rädda att flyktingar kommer att ta med sig främmande seder och religion och att att Sverige därmed kommer att förändras. Sommarens torka har gjort väldigt många rädda för klimathotet och ser det som ett verkligt hot mot sina barn och barnbarns framtid. Många upplever att polisen inte klarar sina uppdrag och att rättssamhället därmed är i fara. Ett Sverige utan fungerande rättssystem, där dom som bryter mot lagen lagförs, är ingen stark demokrati.

Av någon anledning verkar många människor se dessa frågor som politiskt oförenliga. Om man t ex är Sverigedemokrat så tror många att dom, helt utan urskiljning, vill kasta ut alla med brun hudfärg. Många tror att Miljöpartister vill att alla skall få stanna helt oavsett deras avsikter eller tidigare agerande.

Många tror att Miljöpartister vill att alla skall bo på ett torp i skogen, odla brytbönor och el-cykla 5 mil till affären. Samtidigt tror många att alla Sverigedemokrater skiter fullständigt i miljön.

Detta är typiska exempel på den polarisering som jag tror har sin grund i våra svårigheter att idag se laget före jaget. Eller så är det så att många ser sin egen åsiktskorridor som sitt lag och alla andra är motståndare vilket knappast är bra för laget Sveriges sammanhållning.

Krasst sett måste vi ha en flyktingpolitik som är human och hållbar. Vi måste ha en politik som som tar klimathotet på allvar och vi måste ha en politik som säkrar att vårt rättssamhälle respekteras. Att dom olika partierna har vitt skilda åsikter om hur man gör detta eller hur man prioriterar dessa frågor är väl själva grunden i demokratin. Men dessa frågor måste lösas och dom måste hanteras. Att vi då, i dagens samhälle, har så svårt att kunna debattera frågorna lugnt och sakligt bådar inte gott för framtiden. Att politiska partier, debattörer och media eldar på rädsla och hat är sannerligen oroväckande. Där kan vi dra en parallell till 30-talets Tyskland där många människor var så fruktansvärt rädda för kommunismen att dom var beredda att ge makten till en sådan som Hitler. Om rädslan inte funnits där så är det tveksamt om han någonsin fått den makt som han till slut fick.

Jag upplever att dom politiska partierna ofta agerar utifrån rädsla men där handlar det om rädslan att förlora väljare. Många partier slirar betänkligt från sina partiprogram och grundtanke med blicken stint fäst på opinionsmätningarna. Det är inte alls ovanligt att dom väljer en retorik som demoniserar sina motståndare. Detta blir väldigt tydligt när det gäller t ex när den hårda vänstern talar om Sverigedemokrater eller när Sverigedemokrater talar om partier på vänsterkanten eller t ex muslimer. Vi måste nog inse att anledningen till den retoriken är att ingjuta fruktan hos väljarna för dessa partiers motståndare.

Jag ser med stor oro på denna utveckling eftersom att jag alltid ansett att människor är bättre tillsammans. Vi får verkligen hoppas att Sverige efter valet kan hitta lösningar som gynnar oss alla i frågor som t ex rättsväsendet, flykting- och klimatfrågan. Jag vill inte att rädsla skall avgöra hur vårt samhälle skall utvecklas och jag måste säga att jag föredrar ”love peace and understanding” före rädsla som grundplåt i vårt framtida samhälle.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.