I’m triggered

Så länge jag kan minnas så har människor gjort sig lustiga över min kroppslängd, att jag är lite kort i rocken. 9/10 gånger var det såklart välmenat skoj från familj, släkt och vänner. Till en början tog jag ändå illa upp och kunde bli riktigt ledsen. Tills jag slutligen insåg att jag ÄR kort. 154cm är inte mycket att skryta med. Efter det ryckte jag mest på axlarna. Det är ju ett faktum och ingenting jag kan göra så mycket åt.

Idag är jag nästintill okränkbar. Detta då jag beaktar åsikter och synpunkter på ett sätt: är det sanning eller lögn? Om det är en ”otrevlig” sanning, så finns det ju uppenbarligen rum för förbättringar och jag tar tacksamt emot feedback som hjälper mig utvecklas. Är det en lögn – varför ska jag då ta åt mig?

Idag kan man knappt öppna munnen med risk för att ”kränka” någon. Speciellt minoriteter och feminister (däremot är det helt okej att hacka på VITA män). Hur en person känner sig går före fakta och rationalitet.

Förstår människor att vi så sakteligen skalar bort yttrandefriheten genom att tillåta gnällspikar att bli ”kränkta” hit o dit?

Att du känner dig kränkt, är inte relevant. Har du däremot argument som motbevisar mina åsikter, så varsågod och presentera dessa. Observera dina känslor, men låt inte dessa styra dig.

Jag kritiserar mig själv hela tiden – om jag inte kan se och peka ut mina ”fel”, hur kan jag då bli en bättre människa?
Om man inte kan peka ut de problem och fel som finns i ens samhälle, hur kan då DET förbättras?

”To learn who rules over you, simply find out who you are not allowed to criticize”
-Voltaire

P.S. Vi bör alltid välja ett trevligt bemötande och framförande, speciellt när det kommer till mindre trevliga sanningar och faktum. Otrevlighet föder bara ett defensivt motstånd, vilket är oerhört kontraproduktivt.

Kommentera