Problemet med stormakter är militarism

Militarism är tänkesätt och åtgärder som hör samman med en målsättning att ha en stark militär makt och beredvillighet att på ett aggressivt sätt använda den för att skydda eller gynna sina nationella intressen.”

Låter inte detta som en beskrivning av alla stormakter som funnits i historien? Att med militär makt gynna sina nationella intressen betyder faktiskt att man hotar andra nationer med våld för att få dom att agera i enlighet med stormaktens intressen. Hoten kan även innefatta uteblivet militärt stöd eller hot mot tredje part för att agera mot den utsatta nationen.

Det är inte heller ovanligt att stormakter vägrar underkasta sig internationella överenskommelser och även i vissa fall även internationell lag om man anser att det missgynnar den egna nationen.

I den publika debatten är det vanligt att människor tar ställning för den ena eller den andra stormakten och att man demoniserar den stormakt som man är motståndare till. Det kanske är dags för oss alla att ändra fokus på debatten och, istället för att debattera the lesser of two evils, faktiskt tala om själva problemet med stormakter. Militarismen.

Vetorätten i FN är ett exempel på hur en stormakt kan vägra att underställa sig resten av världens vilja. Anledningen till att resten av världen accepterar denna vetorätt är i grund och botten rädsla för att dessa nationer skall nyttja militär makt för att genomdriva sin vilja.

Ett annat exempel på är hur stormakter inte behöver foga sig till internationell rätt deras agerande kring internationella domstolen i Haag. Det låter förvisso betryggande för världens medborgare att det faktiskt finns en internationell domstol men faktum är att stormakter inte behöver oroa sig för att ställas inför rätta där.

Som exempel för det kan nämnas att efter att domstolen fastslagit att USA:s förtäckta krig mot Nicaragua stod i strid med folkrätten, drog sig USA undan från domstolens tvingande jurisdiktion 1986. USA godtar domstolens jurisdiktion endast från fall till fall. Att det skulle bli någon domstolsförhandling gällande annekteringen av Krim kan vi nog också glömma.

Så ser världen ut idag och för var gång som icke stormakter stödjer en stormakt, mot sin egen politiska övertygelse, så växer stormakternas visshet om att militarism är rätt väg att gå. Med den vissheten följer kapprustning och aggressiva nationer. Så istället för att bråka om vilken stormakt som är bäst eller sämst så skulle vi kanske istället börja ifrågasätta militarismen och dom orättvisor som följer i dess spår.

 

Kommentera