RUT och ROT – Att stjäla från dom fattiga och ge till dom rika

“Att ta från dom rika och ge till dom fattiga” Denna mening är själva mottot för Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen. Vi har alla någon gång under vår uppväxt lärt oss om denna grupp laglösa män som vägrade acceptera orättvisorna i samhället. Robin Hood verkar dock inte längre vara på modet. Den som yttrar meningen “att ta från dom rika och ge till dom fattiga” blir genast misstänkt för att vara kommunist.

I Sverige har det gått så långt att många hyllar en fördelning som skulle göra sagornas prins John grön av avund. I Sverige tar vi in skatter och ger till dom, genom RUT och ROT, till dom rika. 2015 betalade staten ut över 23 miljarder i RUT och ROT avdrag

En förutsättning för att kunna nyttja RUT och ROT är att man först och främst själv skall ha råd att betala hälften av arbetskostnaden, upp till 100 000 kr, varje år. Detta  gör att dom fattiga oftast inte har råd att nyttja denna detta frikostiga bidrag. Dom som dock har råd får en stor del av kostnaden betald av staten… D v s skattebetalarna… Du och jag. Ett snillrikt sätt att ta från dom fattiga och ge till dom rika.

Men hur kan vi i Sverige ha gått med på detta? Hur kan vi ha gått med på att ge bidrag till dom mest välbeställda samtidigt som sjukvården haltar, polisen har problem och socialförsäkringen krackelerar? Vi är ju goda människor i Sverige som är stolta över vår socialförsäkring.

Först och främst handlar det nog om att majoriteten av Sveriges befolkning ännu kan låna pengar för att göra sina investeringar. Kort sagt lånar man för en renovering och får pengar från staten. Så därmed subventionerar vi även bankerna med statliga medel. Sen finns det naturligtvis dom i Sverige som har råd med renoveringar. Men dom skulle nog ha råd vare sig det fanns ROT eller inte. Dom ser det kanske mer som ett medborgarbidrag som staten ger ut som en hyllning till dom som är rika. Det är faktiskt lite humor att dom som lätt kan nyttja detta medborgarbidrag oftast är emot “bidragssverige” och medborgarlön.

Men för att få igenom RUT och ROT gick det inte att bara använda detta argument. Man var även tvungen att få större delen av medelklassen att hoppa på tåget. Då dök det argument upp som alltid fungerar i Sverige. “Det skapar jobb”! Det argumentet är svenska folkets akilleshäl. Om någon säger “skapa jobb” så väcks vi snabbt ur vårt standby-läge och börjar genast hylla budbäraren. I det här fallet skulle svartjobben bort och istället skulle vita jobb skapas av goda privata företag med god skattemoral. Nu har det inte riktigt blivit så. Svartarbete, dåliga arbetsvillkor och skurkaktiga bolag frodas fortfarande inom de branscher som gynnas av RUT och ROT. Och detta har vi gemensamt, under 2015, betalat 23 miljarder för. Med dessa 23 miljarder har vi subventionerat dom välbeställda och bankerna.

Hur kan vi som medborgare ha börjat hylla prins John istället för Robin Hood? Är det inte dags att politikerna börjar se över RUT och ROT så att det kommer dom fattiga till godo istället. Vi kanske skall sätta andra villkor på RUT och ROT. Vad sägs om att detta bidrag bara får betalas ut till dom som tjänar under 300 000 kr / år? Eller till dom som inte kan ta ett lån? Jag misstänker att dom är i mer behov av att renovera sina bostäder än dom som redan är rika. Jag tror att dom är i mer behov av städhjälp eftersom att dom fattiga ofta är sjuka och har fysiskt slitsamma jobb. Då skulle dom företag som levererar RUT- och ROT tjänster inte drabbas men fördelningen skulle blir mycket mer human och rättvis. Skulle inte det vara mer i Robin Hoods anda?

 

En reaktion på “RUT och ROT – Att stjäla från dom fattiga och ge till dom rika”

  1. Vi behöver en helt ny samhällsekonomi

    Av Per Almgren, civ.ing.

    I dagens ekonomi tvingas medborgarna oavbrutet öka sin skuldsättning för att företagen, och i Sverige även den offentliga sektorn, skall kunna gå med vinst respektive överskott. Detta är inte hållbart i längden.

    Vi behöver en ekonomi som snabbt kan lösa problemet med arbetslöshet och utanförskap och samtidigt ger oss verktyg för att nå balans med vad naturen kan ge på lång sikt.

    Det innebär att de ekonomiskt sämst ställda skall få det bättre och de som har långt mer än de behöver får ge de största bidragen till en utjämning.

    Genom att förändra dagens skattesystem och införa en villkorslös basinkomst, även för barn, stor nog att leva av, kan vi nå många goda resultat.

    En stor arbetstidsförkortning blir möjlig, försörjningsstöd kan nästan upphöra men givetvis bibehållas för dem som har särskilda behov. Skuldsättning för studier försvinner, likaså behovet av A-kassa och sjukförsäkring.

    En ekonomisk grundtrygghet för alla skulle frigöra en mängd mänskliga resurser där vi i dag har stora brister.

    I dag tar administration, rapportering och kontroller för mycket tid från det som verkligen behöver göras. Vi kan ägna mer tid åt att utveckla oss själva och våra barn, leva mer miljövänligt och resurssnålt, engagera oss i viktiga samhälls- och kulturfrågor.

    Vi tar bort moms, arbetsgivaravgift, inkomstskatt, fastighetsskatt m.m. och därmed sammanhängande administration. I stället inför vi en automatisk daglig minskning av antalet kronor och ören som finns på alla konton och sedlar. Det sker genom att varje dygn multiplicera kontobehållningen med ett tal som är något mindre än ett.

    Det belopp som försvinner är proportionellt till hur mycket pengar som finns på kontot vid en viss tid på dygnet. 1 miljon kr på kontot ger en minskning med 4 000 kr per dygn, 1 000 kr på kontot ger en minskning med 4 kr per dygn. Sedlar (och mynt) förses med en märkning som möjliggör automatisk avläsning av det aktuella värdet. Sedlarna kan dessutom ha en tabell som anger värdet vid en viss tidpunkt i klartext.

    Ett kort nattligt betalningsstopp införs för att hindra att beräkningen av minskningen på konton störs av överföringen mellan konton.

    Ett självfinansierande omställningssystem för att snabba på övergången till ett resurssnålare samhälle införs. Dåligt skall subventionera bättre.

    Vi behöver inte hålla reda på vem som har hur mycket pengar, alla ”drabbas” i proportion till vad de har på sina konton och i form av sedlar.
    Banker skall i sin redovisning skilja på de medel som varje kund betalat in till sitt konto och finns kvar i banken, dess likviditet, och den del banken har lånat ut. Den automatiska minskningen beräknas på kundens andel av likviditeten.
    Om en kund har ett inbetalat belopp på 10 000 kr och banken en likviditet på 15 % så blir den dagens avgift för kunden 0,004 x 1 500 kr, d.v.s. 6 kr. Den ”resterande” avgiften, 34 kr, betalas av den som samma dag har hand om de 8 500 kronorna som lånats ut.
    Blir det förluster på bankens utlåning så drabbar det de 8 500 kronorna.

    Detta är tekniskt enkelt att genomföra och kommer att innebära att den offentliga sektorn kan förses med nyskapade pengar i samma takt som de i samhället i övrigt cirkulerande antalet kronor minskar. Bankerna, som i princip har sin likviditet på konton i Riksbanken, kommer att få sina konton multiplicerade med 0,4 % per dygn och blir därför tvungna att internt göra motsvarande reduktion på sina inlåningskonton.

    Dessa nyskapade pengar används för att betala ut basinkomsterna och till löner och de inköp för den offentliga sektor som fortfarande kommer att behövas.

    Redan existerande gamla sedlar skulle kunna användas under de närmsta 3 åren med en minskande växelkurs, 0,4 % per dygn. Av praktiska skäl kan en sedels värde minskas med en hundradel av det ursprungliga värdet vilket gör att tiden mellan varje minskning ökar. Lämpligast kan vara att sedeln helt mister sitt värde när beloppet minskat till mindre än en tiondel av ursprungsvärdet. Då upphör sedelvärdet helt efter 1 år och 8 månader.
    Export- och turistintäkter kan placeras på särskilda konton med en avgiftsnivå som är lägre än den som finns för vanliga transaktionskonton, lämplig storlek kan vara 0,1 % per dygn. Import och betalning för utlandsresor m.m. finansieras med sådana medel.

    Statens behov av utländsk valuta kan till stor del finansieras med avgiften på sådana medel eftersom avgiften tas ut i den aktuella valutan.

    Det blir i praktiken svårt att föra ut pengar till skatteparadis. Vinstdelen av exportinkomster kan visserligen lämnas kvar utomlands men det medför att produkterna blir dyrare, jämfört med produkter från företag som ej placerar pengar i skatteparadis, och därmed mindre konkurrenskraftiga på de utländska marknaderna.

    Marken kommunaliseras för att hindra markspekulation och miljöskadlig verksamhet. Den hyrs ut till brukarna, med användarvillkor. De byggnader och installerad utrustning som finns på eller i marken kan dock ägas privat. En förebild är systemet med tomträtt som funnits länge i många större städer.
    Den ersättning som betalas ut för kommunaliseringen av mark och andra eventuella naturtillgångar får av kommunerna sättas in på samma konton som till de som basinkomsterna betalas ut till. Det är bara staten och kommunerna som kan sätta in pengar på basinkomstkontona, de som har konton för basinkomst eller motsvarande för kommunaliserade fastigheter kan bara göra uttag.
    Avgiften som debiteras ett basinkomstkonto och motsvarande skall vara mycket låg, 0,01% per dygn. Det innebär att ersättning för kommunaliserad mark efter 30 år har kvar en tredjedel av sitt ursprungliga värde.
    Vi behöver inte ha någon tillväxt eller växande privat (eller offentlig) skuldsättning för att samhällsekonomin skall fungera.

    Plusränta på pengar kommer sannolikt att upphöra, det blir fördelaktigare att låna ut pengar, även mot en viss minusränta, än att antalet kronor man har stående på ett konto eller i sedlar efterhand minskar. Fordringsbeloppet minskar ju bara med gjorda återbetalningar.

    Mot detta står risken att låntagaren inte betalar tillbaka hela eller delar av lånet. Det innebär att det kommer att finnas fortsatt behov av personer som kan bedöma säkerheter och rimligheten av projekt.
    Den allmänna prisnivån bör efter förändringen minska 30 – 40 %. Detta eftersom moms, arbetsgivaravgift, inkomstskatter och en del kostnader för försäkringar försvinner. Prisnivån blir därefter stabil, kanske sjunkande på grund av förbättrade metoder att producera. Det blir svårt att tjäna pengar på att enbart äga pengar, men fler människor kommer i gengäld att må bättre.
    Det eller de länder som är först med att göra ovan beskrivna förändringar kommer att ha ett bättre konkurrensläge tills de flesta andra följt efter. En annan fördel är att det nästan automatiskt kommer att bli balans mellan export och import. Totalt sett kommer troligen självförsörjningsgraden att öka, vilket medför minskade transporter och därmed bättre miljö.
    Det här beskrivna systemet skulle, genom den grundtrygghet som skapas av basinkomsterna, göra det mer attraktivt att bo kvar i de områden som nu är avfolkningsbygder och minska pressen på att göra stora investeringar i storstadsområdena, något som i dag drar stora kostnader.
    Brottsligheten kommer också att minska eftersom ingen kommer att behöva stjäla för att klara sitt uppehälle, och eventuella stulna pengar i form av kontanter blir automatiskt beskattade.
    Att samla på konst eller andra föremål av värde kommer, om det sker i större omfattning, att medföra kostnader för lokaler, bevakning och försäkringspremier. D.v.s. det kommer bara i begränsad omfattning att kunna tjäna som värdebevarare, det kommer för de flesta att i stället vara fördelaktigare att låta bli att ta ut hela basinkomsten.
    Det kan visa sig vara mest lämpligt att behållning på basinkomstkonton tillhörande personer som avlider ej kan betalas ut till efterlevande utan avskrivs och att motsvarande summor blir tillgängliga för att klara av växande utbetalningar så länge som befolkningen ökar.

    Det möjliggör stora inkomster för dem som vill arbeta mycket men begränsar samtidigt möjligheten att skapa stora förmögenheter.

    Eftersom basinkomsten inte påverkas av arbetsinkomster lönar det sig direkt att börja arbeta för den som kan och vill.
    Ett stort problem med den nuvarande ekonomiska politiken är att den till en del bygger på fromma förhoppningar och rena missuppfattningar av olika samband i samhällsekonomin.
    Ett exempel är att inflationen skulle kunna bromsas med räntehöjningar fast det i själva verket fungerar precis tvärt om. Detta kan visas genom relativt enkla matematiska beräkningar (gymnasiekunskaper krävs) men kan kanske lättast förstås om man skärskådar det exempel som brukar användas för att stackars ekonomistuderande skall svälja den felaktiga informationen som står i deras läroböcker.
    Exemplet går ut på att ett par har en del pengar som de funderar på hur de skall användas. De har att välja på att köpa någon vara eller att sätta in ett lika stort belopp på sitt bankkonto. Om de avstår från köpet minskar efterfrågan på varor. Då blir det svårare att höja priset på varor. Inflationen är bromsad, tror man.
    I själva verket ökar ju räntehöjningen kostnaderna för alla producenter som är lånefinansierade, och detta är ju ofta en lång kedja av företag för varje produkt. Dessa måste ju då höja priset på sina produkter, trots en minskning av efterfrågan. Slutresultatet blir att inflationen ökar. Detta kan visas strängt matematiskt men även statistiskt.
    En undersökning som jag gjorde 1996 med hjälp av statistik från SCB för det sista året då fortfarande var förmögenhetsskatt, 1993, visade att det bara var 2 % av alla hushåll som hade större inkomster i form av räntor och utdelningar på aktieinnehav än vad de själva i genomsnitt fick betala för sådana kostnader som ingick i de varor och tjänster de köpte. Det innebar att c: a 98 % av hushållen förlorade på den typ av ekonomi som vi ännu envisas med att hålla fast vid.
    Ett annat problem som blir allt värre för både människor och miljö är att politiker, industriledare och ekonomer fortfarande tror att det existerar något som kallas hållbar tillväxt. Om ordet hållbarhet skall ha någon mening är detta en omöjlighet på en planet som inte har obegränsade resurser. Och det har vi ju inte.
    Om vi tänker oss att en ekonomi skall fungera tusen år framåt i tiden, som från slutet av vikingatiden till nu, så skulle 1 000 år med 2 % årlig tillväxt innebära följande om 1 000 år för Sveriges del:
    Den totala omsättningen i kronor per år skulle vara 398 264 651,7 gånger större än i dag. Fördelar vi detta på tre olika dimensioner så skulle varje sådan dimension vara 735,74 gånger större än i dag. En dimension är antalet människor, vi skulle vara c:a 7,36 miljarder människor i Sverige, d.v.s. nästan lika många människor som det i dag finns på jorden.
    Om vi fördelar tillväxten på tre lika stora faktorer, 735,74 gånger fler människor, konsumtion per person som är 735,74 gånger större än i dag, kvalité på konsumtionen som motiverar ett pris per enhet som är 735,74 gånger större än i dag. Då når vi tillväxtmålet.
    Vi skulle per person ha en yta på 55,36 kvadratmeter, d.v.s. en kvadrat med längd och bredd på 7,44 m. En del av denna skulle säkert vara svårutnyttjad eller måste utnyttjas för transporter, men resten skulle kanske på något förunderligt sätt räcka till årets livsmedelsförsörjning, omhändertagande av avfall, undervisnings- och arbetslokal, en sovplats och energiförsörjning.
    En hårklippning skulle klaras av på mindre än 2 sekunder, skolans nuvarande 12 år skulle krympas till mindre än 2 månader, eventuella universitetsstudier ta 3 – 4 veckor. Naturligtvis med utmärkta resultat. Dessutom skulle ju varje individ hinna konsumera 735,74 gånger så mycket per dag. En stressad tillvaro.
    Det verkar uppenbart att man dessutom måste lära sig att prata med rekordfart eller ha inplanterade chips för kommunikation. Men det hela kanske löser sig eftersom vi helt enkelt inte skulle få tid att åstadkomma barn och efter 9 månader klara förlossningsskedet på en halv minut …
    Av ovanstående torde framgå att hållbar tillväxt är ett begrepp som endast kan användas som ett dåligt skämt. I stället bör vi inse att Romklubbens uträkning med en krympande befolkning, kanske 3 miljarder människor på planeten, möjligen skulle vara hållbar, och då ge utrymme för en del andra arter som nu är utrotningshotade.

    ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga – Ja, vad ni vill. Frihet!”

    Ernst Wigforss, f.d. finansminister (S) åren 1925 – 1926, 1932 – 1936 och 1936 – 1949.

    Vill du veta mer om samhällsekonomi, maila till per.almgren@soceng.se

Kommentera