Varför behöver världen fredsministrar?

Skriven av: Valentin Sevéus

Inför Miljöpartiets kongress den 13-15 maj 2016 publicerade jag en
bok med titeln Fredsland Sverige: Om en kongressmotion som kan
förändra världen till det bättre.

I min TV-fåtölj en av kongressdagarna då i maj 2016 såg jag det
nyblivna språkröret Isabella Lövin i talarstolen motsätta sig det
medlemsförslag som boktiteln från 2016 syftar på, en motion med
rubriken ”Fredspolitik som prioriterat politikområde”. Jag frågade
mig varför det nya språkröret inte tog den möjlighet som motionen
erbjöd att medverka till att Sverige blir ett av de fredsländer som
världen behöver.

Kanske fick jag en del av svaret den 25 maj 2016 när jag på
åhörarläktaren bevittnade hur den svenska riksdagen beslutade
godkänna ett ”samförståndsavtal om värdlandsstöd” med Nato, den
1949 grundade nordatlantiska militäralliansen.

Fyra av ledamöterna i Miljöpartiets riksdagsgrupp bröt då med
partilinjen genom att rösta emot ”värdlandsavtalet”, som det kommit
att kallas med ett förenklat språkbruk. Jabar Amin, Annika Lillemets,
Valter Mutt och Carl Schlyter gjorde en värdefull insats genom att

  1. försvara den hävdvunna svenska alliansfrihet som hållit Sverige
    utanför 1900-talets båda världskrig,
  2. stå upp för inte endast Miljöpartiets utan också det andra regeringspartiets grundläggande fredspolitiska inställning, och
  3. inta den intellektuellt hållbara hållning som är försvarbar från konfliktteoretiska perspektiv för att långsiktigt främja fortsatt fredliga förhållanden i Östersjöregionen.

I motionen till Miljöpartiets kongress i maj 2016 framhölls
inledningsvis att Sverige liksom andra länder saknar “relevanta och tillräckligt resursstarka institutioner som kan arbeta
våldsförebyggande och långsiktigt med civil konflikthantering i
komplexa situationer”. Motionen utmynnande i förslag om att
Miljöpartiet skulle verka för att ”ett särskilt fredsdepartement inrättas så snart detta är praktiskt genomförbart, för att därigenom möjliggöra en långsiktig och kraftig ökning av tilldelningen av resurser till svensk och internationell vålds- och krigsförebyggande fredspolitik”.

Partistyrelsen med Gustav Fridolin och Isabella Lövin i spetsen
motsatte sig att denna tydliga fredsvilja skulle uttryckas av
partikongressen. De båda är uppenbarligen starkt respekterade och
uppskattade som partiledare av många medlemmar och som
ledamöter i regeringskretsen. Att ändå så många kongressledamöter ställde sig bakom motionen tyder på att det finns en levande fredsvilja inom MP som söker uttryck i konkreta initiativ som kan vara signifikant och långsiktigt fredsfrämjande.

En livlig debatt följde vid kongressen 2016 vid ett särskilt
seminarium, i utskottsdiskussion och i plenum med följande
omröstning för eller emot idén om ett fredsdepartement som ett
exempel för världen att följa. 95 röstade för, 140 emot.
Inför 2017 års kongress hade en ny fredspolitisk motion med
Östergötlands riksdagsledamot Annika Lillemets som första namn
fått rekordstort stöd bland enskilda medlemmar. Denna gång
föreslogs inte bildandet av ett särskilt departement för fredspolitiskt arbete utan endast en särskild fredsminister i ett redan befintligt departement, utrikesdepartementet. Detta förslag kan ses som en logisk uppföljning av ett annat kongressbeslut 2016, nämligen att MP ska verka för ”att rikta mer resurser för freds- och statsbyggande och för att ge utrikesdepartementet ett ännu tydligare mandat att agera som ett fredsdepartement” (protokollet punkt 39.1)

I Isabella Lövins argumentation 2016 emot ett nytt fredsdepartement framhölls att det skulle bli besvärligt att avgöra vilka angelägenheter som lämpligen skulle flyttas till detta från redan befintliga departement. I ett historiskt, globalt och medmänskligt perspektiv framstår denna invändning som föga tungt vägande.

För människor i Afrika eller Asien som ser sina nära och kära dödas
av krig eller tvingas fly för sina liv är sådana organisatoriska detaljfrågor i det avlägsna landet Sverige rimligen helt
ovidkommande. Ändå kom detta administrativa perspektiv att
redovisas som en avgörande komplikation av Isabella Lövin i hennes
analys av förslaget om ett fredsdepartement. Varför Isabella tänkte
på det sättet vore värdefullt att kunna förstå. I och med förslaget
2017 om en fredsminister i utrikesdepartementet fanns en
förhoppning om att ett sådant kongressbeslut kan fattas i bred
enighet.

2017 års fredsministermotion fokuserade i sin text mer än motionen
2016 på frågan om fördelningen mellan krigsfrämjande militära och
fredsfrämjande civila resurser. Därvidlag anknöt texten i stor
utsträckning till vad som anfördes i en riksdagsmotion 2013 med
förslag att en utredning skulle göras om inrättandet av ett svenskt
fredsdepartement. Sju ledamöter i MP:s nuvarande riksdagsgrupp
undertecknade 2017 års kongressmotion om fredsminister. Bland
dessa finns de fyra som gjorde en värdefull insats genom att i 2013
års riksdagsmotion aktualisera frågan om vikten av fredsdepartement och fredsministrar som ett medel för att börja utjämna den snedvridna resursfördelning som stundligen kostar så många människoliv i krigens, terrorismens och flyktens spår: Valter Mutt från Göteborg, Stina Bergström från Kil, Annika Lillemets från Linköping och Jan Lindholm från Falun.

En av Sveriges i mina ögon mest energiska och kreativa freds- och
konfliktforskare, Jan Öberg Lund, har sammanfattat den obalanserade resursfördelningen till militärt respektive civilt
fredsfrämjande i en enkel fråga: Varför fortsätter världen att
investera 2000 biljoner USA-dollar i krig och 30 biljoner i allt det
som Förenta Nationerna uträttar, endast för att utplåna och förstöra
människor, platser, historia och framtid?

Hur stor del av de 30 biljonerna som kan anses vara direkt eller
indirekt fredsfrämjande kan förstås diskuteras. Utöver den andel vi
kan komma fram till finns andra resurser till fredsfrämjande insatser
som inte kanaliseras via FN. Om vi för enkelhetens skull uppskattar
vad som spenderas av skatter och privata medel på direkt civilt
fredsfrämjande till 20 biljoner USA-dollar får vi en fördelning om
100:1, således hundra gånger mer till investeringar i krig än i fred.
Och vi har att beakta att en del av terrorismen kommer ur krigen, att
finansiera krig innebär således att även bidra till terrorism, förvisso
oavsiktligt men närmast oundvikligt enligt våra historiska
erfarenheter.

Vi är ett växande antal debattörer, samhällsvetare, fredspolitiker,
aktivister och andra runt om i världen som funderar på den fråga som Öberg ställer, och många har säkert gjort det i århundraden, till
exempel Benjamin Rush, som jag uppmärksammade i Fredsland
Sverige. Han är känd som den förste framstående politikern i Förenta Staterna som ville inrätta ett fredsdepartement i Washington, DC. Året var 1798. Benjamin Rush har sedan dess följts av ett betydande antal ledamöter i USAs kongress, främst demokrater men också republikaner. De har velat se en självständig kraft i regeringen som i krislägen kunnat vara en ”förnuftets och humanismens röst” då presidenter och utrikesministrar liksom krigs- eller försvarsministrar hamnat i den krigiska logikens farliga labyrintgångar.

Att frågan om inrättandet av ett fredsdepartement i Förenta Staternas regeringskansli varit en så länge aktuell fråga kommer i regel som en överraskning för varje politiskt engagerad eller intresserad människa i vilket europeiskt land som helst. Detta speglar våra fördomar, liksom hur nyhetsförmedlingen i allmänhet fungerar. De hotande och de pågående krigen får all upptänklig uppmärksamhet. Av olika generationers fredsvisionärer framförda tankar om systematiska, långsiktiga och mångsidiga åtgärdsprogram för att förebygga och avskaffa krigen tycks sällan ses som nyhetsvärdiga.

När såg vi senast sådana fredsprogram diskuterade i till exempel
SVT:s Agenda eller Dagens Nyheter? Detta trots att det finns
människor att samtala med om fredskulturens perspektiv, till
exempel ett växande antal freds- och konfliktforskare runt om i
världen – och en och annan fredspolitiker med plats i Sveriges
riksdag som Jabar Amin, Stina Bergström, Annika Lillemets, Jan
Lindholm, Valter Mutt, Carl Schlyter och Marco Venegas. Jovisst,
finns det så mycket annat att uppmärksamma än den avgörande,
långsiktiga, välplanerade och uthålliga insats som krävs för att kriget
ska avskaffas innan detta utplånar människan självt. Men kan vår
journalistkårs ointresse för den permanenta fredens möjligheter anses ursäkta Isabella Lövin när hon vid MP:s kongress 2016 så entydigt engagerar sig emot idén om ett svenskt fredsdepartement som ett exempel för världen att följa?

I debatten i anslutning till förslagen om fredsdepartement och fredsminister har en och annan undrat över vad ett sådant departement och en sådan minister ”konkret” ska göra. De som under lång tid på olika sätt arbetat med fredsfrågan har nog inga större svårigheter att finna en mängd angelägna arbetsuppgifter för
ministrar med ett särskilt ansvar för att som regeringsledamöter
dagligen försvara och främja fredskulturens ideal.

Det är förståeligt att den som är mycket ung eller som ägnat sitt
politiska liv åt andra angelägna samhällsutmaningar behöver
hållpunkter för att orientera sig kring frågan om hur kraftigt
förstärkta resurser till framsteg för fredens mål ska kunna uppbådas.

Annika Lillemets och Valter Mutt skriver i en debattartikel, som
återgivits i min bok Världen behöver fredsministrar, att freden
behöver få samma status och uppmärksamhet som miljön. Det är
främst ansvariga ministrar som reportrarna vill fråga ut. Det är
regeringsledamöters agerande och åsikter som ledarskribenterna vill kommentera. När frågor som miljön eller klimatet fick ministerstatus blev också den tredje statsmakten engagerad i dessa globala utmaningar på allvar. En energisk och sakkunnig särskild
fredsminister skulle på samma sätt som klimatminister Lövin på sitt
specialområde kunna bidra till att fredsfrågan får den status och
uppmärksamhet som är nödvändig. Därmed skulle det bli möjligt att
i fredsfrämjande riktning börja bearbeta den förödande och dödande resursobalans som uppmärksammas i 2013 års riksdagsmotion om fredsdepartement och 2017 års kongressmotion om fredsminister.

Frågan om fredsdepartement och fredsministrar bör ses i historiska
överlevnads- och utvecklingsperspektiv. I centrum för debatten om
fredsfrågan bör de människor finnas som drabbas idag och i morgon
av våldets och terrorismens tragedier och flyktens misär. Det är
främst dessa barn, kvinnor och män som behöver fredens
departement och ministrar för att de själva och deras efterföljande
ska få uppleva en bättre tid på jorden. Att oupphörligen påminna
regeringskollegor och andra makthavare i världens länder därom blir en historisk uppgift för varje fredsminister. Deras namn kommer att minnas av den permanenta fredens generationer.

Valentin Sevéus
valentin@seveus.se

One thought on “Varför behöver världen fredsministrar?”

  1. Det vi till att börja med skulle kunna göra i MP är att arbeta fram ett alternativ som kan vara gångbart även inom andra partier och i andra länder.

    Eftersom vi än så länge kommer att ha svårt att övertyga en majoritet av befolkningen om att militärt försvar inte behövs så skulle vi åtminstone som ett första steg kunna lägga om försvarspolitiken så att våra militära resurser endast utrustas för att försvara Sverige och hindra att svenskt territorium och luftrum användes för angrepp.

    Då bortfaller det hot som vi skulle utgöra mot varje annat land genom att ingå i någon allians för angrepp. Vi skulle kunna ”exportera” denna idé till flera länder, till att börja med Finland och andra kuststater runt Östersjön.

    På det sättet skulle vi gradvis kunna minska det område som kan användas som krigszon för anfallskrig och därmed minska risken för ett globalt kärnvapenkrig.

    Vi skall inte glömma att det är USA som brutit den överenskommelse om att inte utvidga NATO som var en förutsättning för att Sovjet skulle godta att ett antal länder i Östeuropa lämnade Warszawapakten.

    Olof Palme arbetade metodiskt för att minska spänningen i både vårt närområde och andra delar i världen. Tyvärr lyckades USA sabotera detta genom att placera en ubåt i Hårsfjärden och få både regeringen och större delen av svenska folket att tro att det var en rysk ubåt.

    När det snabbt via en kameraförsedd robot (Sjöuggla) klarlades att det rörde sig om en NATO-ubåt så beordrade ansvarig befälhavare för området 5 timmars eldförbud (man fick inte skjuta) för att ubåten skulle kunna ge sig iväg utan att det skulle bli uppenbart vilket land den kom ifrån.

    Det som är lite underligt är att ryssarna inte omgående officiellt meddelade att de gärna såg att ubåten tvingades upp till ytan. Tyder på att de inte hade full koll på var deras ubåtar befann sig. Senare fick vi ju en grundstötning av en rysk ubåt i Blekingekusten, uppenbarligen orsakad av för stort nyttjande av alkoholhaltiga drycker.

    Själv vill jag som gammal vapenvägrare och f.d. styrelseledamot i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen naturligtvis helst se att vi så snart som möjligt lämnar det militära tänkesättet helt och hållet men för att få igång en sådan process så får vi nog bereda oss på att gå ett steg i taget.

    Själv har jag nu nominerat mig som kandidat för miljöpartiet i Östergötland för val till Riksdagen när nu Annika Lillemets inte kandiderar. Får väl så småningom se om jag kommer vidare i den processen.

    Per Almgren

Kommentera