Vedergällning

Vi har väl alla någon gång känt att vi önskar hämnas på någon som vi anser har behandlat oss illa. För oss vanliga dödliga gäller detta ofta privata relationer där vi gör saker, som vi innerst inne vet inte kommer att förbättra vår situation, utan egentligen bara skadar din motpart. Varför gör vi så? Och varför anser vi att det är OK?

Tänk er att ni är soldat vars jobb är att trycka på knappen som skickar iväg 10 kärnvapenmissiler mot ett annat land. Du vet att om ni själva blir anfallna med kärnvapen så kommer du själv, alla dina älskade och ditt land sluta att existera. Du är också medveten om att 95 % av befolkningen kommer att vara oskyldiga civila som egentligen bara vill leva sitt liv i fred och harmoni. Den enda tröst du har är vetskapen att då du själv trycker på den blanka röda knappen så kommer du att orsaka exakt samma sak mot det land som avfyrade missilerna mot er. Skulle du då trycka på knappen?

I dagens värld, där hat och våld verkar vara accepterat som en del i våra konflikter, kanske det är bra om vi börjar fundera på vår mänskliga natur. Vi kanske bör fundera över vårt inneboende mörka hål där hat och misstänksamhet frodas. Där ord som “vedergällning” rationaliseras och används. Ett ord som faktiskt betyder “hämnd”.

Idag talas det om terrorbalans i positiva termer. Som att det är någonting bra att hela världen lever i en rädsla för hämnd. Är det vår mänskliga natur? Ligger det i vår mänskliga natur att vi accepterar att någon sitter i en bunker med en röd knapp och redo att mörda miljoner oskyldiga? Allt för hämndens skull?

Att terrorbalans och vedergällning räknas som en bra sak låter i mina öron omänskligt – inte mänskligt. Det är dags att vi slutar säga att vedergällning ligger i vår mänskliga natur. Vi borde istället säga att vår acceptans för vedergällning ligger i vår omänskliga natur.

// Kent Holmkvist

3 thoughts on “Vedergällning”

  1. Terrorbalansen hindrar opportunisterna, de som tror att om de bara är först så kommer de att vinna, att attackera en motståndare, då konsekvensen av en attack blir ömsesidig förstörelse. Hotet om ömsesidig förstörelse fungerar bara mellan stater som vill överleva och anser sig ha en chans att överleva. Om ett lands ledare inte ser någon framtid, kan de, likt Hitler, vägra ge upp och inrikta sig på maximal förstörelse.
    Givet att Ryssland har modernare kärnvapen än USA, och är tydliga med att de kommer att använda dem taktiskt om de blir anfallna, höjer det tröskeln för ett Natoanfall mot Ryssland. Trots att Ryssland numera är omringat av Natobaser. Terrorbalansen bromsar opportunisterna.

    Efter att ha sätt två av Oliver Stones fyra program där han intervjuar Putin, framstår han som den klokaste statsledaren i världen. Hans förståelse för att det måste finnas motpoler i världspolitiken, som förhindrar polerna från att begå alltför stora övergrepp mot omvärlden, står i direkt kontrast mot västvärldens inställning att allt mer makt ska vara överstatlig och helst överföras till den korrupta organisationen FN.
    Joseph Tainter visar i ”The Collapse of complex Societies” varför en världsregim är dömd till undergång snabbare än ett system med flera maktcentra.
    När Trump efter gasattacken mot civila bombade en av regeringens militära flygplatser, visar att vedergällning i det här fallet gjordes av ett land som anser sig vara polis, åklagare, domstol och bödel, utan minsta hänsyn till internationell rätt. En snabb vedergällning ansågs vara nödvändig, för att beivra vad som ansågs vara ett övergrepp mot folkrätten. Tyvärr visade det också att Trump inte mäktade stå emot det militärindustriella komplexet, det eller så sammanföll deras intressen.

    Om något ska väcka oro, är det när världens starkaste militärmakt tar sig friheten att attackera vem och vilket land som helst som dem behagar, det vill säga någon som de finner misshaglig. Kineserna agerar i eget intresse och låter Ryssland agera som stoppmärke för amerikanska idéer om ett överstatligt herravälde, medan de bygger ekonomiska nätverk jorden runt, för de vet att det är lättare att byta ut en världsregering än det är att bygga upp en organisation som kontrollerar hela världen. Resultatet blir det samma, men oavsett vilken ideologi som de styrande bekänner sig till, så ser jag inte att det gagnar folket i världen, för den som inte behöver frukta någon beter sig därefter.

    Så terrorbalans är positivt, då det förhindrar än värre våld, vedergällning är mobbarens verktyg och inte det minsta positivt.

    1. Som jag ser det finns det en skillnad mellan att vilja försvara sitt liv och gemensam undergång. Om vi nu skall tala om vapen så finns det defensiva och offensiva vapen. Om man endast har defensiva vapen och strategier så är man knappast hotfull mot någon annan. Men om det nu är så att en galen ledare får för sig att mörda ett annat lands befolkning. Ger det då det utsatta landet rätten att mörda det landets befolkning? Om det anses rimligt så måste man ställa sig frågan om mänskligheten är någonting som moder natur bör glädjas över.

      1. Naturen bryr sig inte, den bara är – tills den upphör att vara. Mänskligheten är bara till glädje för sig själv. Nja förresten, om syftet med människan är att förlänga tiden för liv på jorden genom att öka mängden kol tillgängligt för liv, dvs genom förbränning av fossilt kol, så kommer den mänskliga arten att vara till nytta för fortsatt liv, åtminstone några miljoner år till. Om vi lyckas att inte bara utplåna oss själva, utan också de flesta av arterna runtomkring oss? Inget problem, så länge det finns liv finns det hopp – om fortsatt liv. Inget annat, aldrig något annat.
        Den civiliserade människan är däremot dömd till undergång, då högre civilisationer är autokatalytiska system. Det som i samhällsdebatten kallas för hållbart, är endast en variant på samma system. Det komplexa system som vi kallar för naturen är däremot hållbart, då det är dess syfte – fortsatt liv. ”Ociviliserade” människor, med en låg nivå av specialiserande arbetsdelning, lever hållbart.
        Civilisationer som har en högre nivå av specialiserande arbetsdelning, de som kräver en administrerande klass, är autokatalytiska.

        Om vi ändå bodde i landet Kumbaya. Då fanns det inget behov av offensiva strategier. Lugn, den dagen kommer, åtminstone om du är kristen – men inte på jorden…

        Om ett land har en ledare som inbillar sig att det under just dennes ledning finns en så gott som helt säkert sätt att utplåna ett annat lands befolkning, varför skulle denne överhuvudtaget göra det och samtidigt göra området obeboeligt? Det finns liksom ingen vits med att förgöra ett annat lands befolkning och samtidigt förgöra möjligheten att bo där.

        En av finesserna med terrorbalans är, att hotet om ömsesidig död och förstörelse kan få underlydande till den inbillningssjuke ledaren att agera och stoppa ledarens inbillade maktfullkomlighet. För även om de mer eller mindre delar inbillningen om den egna stridsförmågan, så kanske de värderar risken för motattack som väsentligt större. Om inte, tja, då får de som lyckades överleva försöka att fortsätta överleva. Och för den olycksalige galningen? Lycka till i fortsättningen.

        Om det kan anses rätt? Frågan är redan överspelad, det är snarast en skyldighet. För om den galne inte möter motstånd, vad gör hen nästa gång? Då är vi tillbaka till mobbaren, som mobbar för att den kan, som tar sig rätten att göra som den vill – för den är starkare.

        Men naturen bryr sig inte, det ligger så att säga i dess natur…

Kommentera