Ibland är skitsakerna viktigare

Publicerad av

Ekonomi är intressant. Krasst sett kan man säga att brist skapar vinstmarginal. Det är inte särskilt svårt att argumentera för att det dåligt med ekonomiska incitament att ha ett överflödssamhälle. Visst kan någon hävda att försäljning med liten marginal och stora volymer kan ge stor vinst men det hela gäller bara en kort stund och för enskilda spelare. Dessutom är vinstmarginalen fortfarande liten. Om man översköljer en marknad med sin produkt så minskar efterfrågan och därmed även den långsiktiga vinsten. Så vi kan nog med säkerhet fastställa att just brist är en av dom drivande krafterna i dagens ekonomiska system. De sista dagarna har jag själv fått uppleva vad nöd och brist kan skapa och orsaka.

Vi har just åkt genom Tyskland och Holland på väg mot Storbritannien. Självklart blev det mycket åkande efter Motorvägar. Motorvägar som inte inbjuder en att vika av på någon längre utflykt eftersom att det inte alltid är helt lätt att komma tillbaka upp på motorvägen och man kan därmed förlora mycket tid. För att människor skall slippa lämna motorvägen, och därigenom förlora tid, så har man vänligen satt upp servicestationer efter motorvägarna. Inte helt förvånande är priserna där något högre än vad man kan önska men det är ett pris jag tror de flesta är beredda att betala för tid är ju pengar. Men det skall ju tjänas pengar på allt. Så dom debiterar även för toalettbesök. Sådant finns även i Sverige men den absoluta majoriteten av bensinstationer erbjuder faktiskt gratis toalett i Sverige.

Hur som helst. Även det är ett pris man är villig att betala. Man är ju som sagt i nöd och när man är i nöd och det råder brist så är man villig att betala ganska mycket. Dock dök ett helt annat problem upp. Toaletterna godtog betalning med Euro eller med kort.

Vid den första stationen upptäckte vi att radiochippen i just våra kort inte accepterades. Euro hade vi inte. Det blev en del diskussioner med en städerska där som bara talade tyska. Efter några minuters diskussioner mellan personer som trots allt inte alls förstod varandra så tror jag hon drabbades av barmhärtighet och släppte förbi oss med sitt eget personalkort. För det skall hon hedras.

Dessa toalettproblem fortsatte genom Tyskland och Holland. På varje ställe var det samma typ av toaletter och samma djävla kortläsare. Sara och barnen lärde sig snabbt att planka in på toaletten då toaletterna oftast var långt från kassorna och väntetiden lång. Att köa i 10 minuter var inte aktuellt vid dessa tillfällen då eventuella missbedömningar av tiden kunde rendera i rätt pinsamma olyckor. Jag själv lärde att hålla mig då min lekamen inte riktigt är skapt att kräla under toalettbarriärer.

Vi anlände till en av stationerna kl 11 på kvällen efter att ha kört bil sedan kl 8 på morgonen. Förvisso hade man blivit mer rutinerad gällande dessa stationer men i takt med tröttheten så ökade även grinighetsfaktorn. Jag såg dock genast att det inte var några kunder i kassan så jag gick dit och bad att få köpa lite euro med mitt VISA-kort. Kassörskan satt bakom ett skottsäkert glas med bara en liten glipa längst ned för att skicka över kort, kontanter och mindre produkter. Fröken kassörskan informerade mig om att jag var tvungen att köpa någonting för att för att få göra en sådan transaktion. ”Visst”, tänkte jag och vände med ett ansträngt leende för att hämta en flaska överprisat vatten. När jag återvände, fortfarande bärandes mitt krystade leende, så la jag fram vattnet och räckte över mitt kort. ”VISA? Tyvärr. Vi får bara dra beloppet för kunder som använder just VISA-kort”. Mitt påklistrade leende hade nu förvandlats till ett sammanbitet streck. Jag ställde då retoriskt frågan hur fröken kassörskan hade tänkt att folk utan euro och endast beväpnade med ett VISA-kort skulle uträtta sina behov hela vägen mellan Rödby och Calais? Kassörskan bara tittade bara på mig genom sitt skottsäkra glas. Efter en stunds funderande så sa hon någonting på tyska… eller holländska och ryckte på axlarna.

Trots att jag besökt stationen för att göra ettan så stod jag där, kokande av ilska, och övervägde om jag ändå inte med lite ansträngning kunde klämma fram lite av nr 2 som jag demonstrativt kunde deponera på trappen vid ingången till denna station.

Jag ser ingenting konstigt med att företag skall ha vinst när dom tillagar och serverar oss mat. Men måste dom verkligen tjäna sina pengar både när maten går in och när den kommer ut? Och om dom nu inte kan acceptera kundens kort eller valuta så är det väl rimligt att visa barmhärtighet? Av världens alla problem är detta förstås en skitsak. Men jag lovar att när man drabbas av detta så är det, just i stunden, ett problem som får andra problem att blekna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.